En magnet är ett föremål som kan attrahera järn och generera ett magnetfält i sin omgivning. I en snäv mening hänvisar termen "magnet" till föremål gjorda av magnetitmalm; i en vidare mening hänvisar det till alla föremål eller enheter som är utformade för att generera ett magnetfält. En magnet fungerar som en magnetisk dipol och kan attrahera ferromagnetiska ämnen-metaller som järn, nickel och kobolt.
Magnetiska poler identifieras genom att hänga upp en magnet på en tunn tråd: polen som pekar mot den geografiska norden betecknas nord-sökarpolen (eller N-polen), medan polen som pekar mot den geografiska södern betecknas syd-sökarpolen (eller S-polen). (Om man skulle föreställa sig jorden som en jättemagnet, skulle jordens geomagnetiska nordpol faktiskt vara en S--pol, och dess geomagnetiska sydpol skulle vara en N--pol.) Motsatta poler av magneter attraherar varandra, medan liknande poler stöter bort. Närmare bestämt, en sydlig-sökande pol attraherar en nord-sökande pol, medan en syd-sökande pol stöter bort en annan syd-sökande pol, och en nordlig-sökande pol stöter bort en annan nordlig-sökande pol. Magneter delas in i två kategorier: permanentmagneter och icke-permanenta magneter. Naturliga permanentmagneter är också kända som lodestones, även om permanentmagneter också kan tillverkas på konstgjord väg (den starkaste typen är neodymmagneten). Icke-permanenta magneter uppvisar endast magnetiska egenskaper under specifika förhållanden; de produceras vanligtvis i form av elektromagneter-som använder elektriska strömmar för att intensifiera sina magnetfält. Baserat på informationen som presenteras ovan kan vi dra slutsatsen att magnetiska polermaskiner använder konstgjorda permanentmagneter!
